Telling your mother that you are gay!
Jag har berättat om den gången när jag kom ut för en av mina närmsta vänner. Nu tänkte jag berätta om den dagen jag tog klivet och berättade för min mor.
Det hela handlade egentligen mest om att jag kände att jag var tvungen att berätta för henne om att jag skulle flytta till Stockholm. Jag ville innerst inne egentligen inte berätta om att jag var bög eller att jag hade en kille. Men eftersom att jag nu skulle flytta upp till Stockholm så förstod jag att mina frågor som jag skulle få skulle bli obekväma och jag ville inte längre behöva ljuga.
Efter att ha dejtat den där killen en längre stund och efter att ha varit tillsammans en rätt lång stund hade vi bestämt oss för att låta bli att pendla ca 30 – 40 mil varje helg. Vi bestämde oss för att jag skulle säga upp mig från mitt fasta jobb och flytta upp till han i Stockholm.
När dagen började närma sig så kände jag att nej, nu måste jag berätta. Så jag satt hemma i min lägenhet och skrev med min mamma på msn.
Jag: Jag kommer att flytta upp till Stockholm!
Hon: Jaså? Vad ska du göra där uppe?
Jag: Jag har träffat en och ska bli sambo.
Jag: Jag har träffat en kille som jag är tillsammans med och ska flytta in hos!
Efter att jag tryckt på enterknappen så stängde jag ner min skärm, lämnade lägenheten med en fruktansvärt nervös känsla i hela kroppen. Jag var borta i minst två timmar. Gick fram och tillbaka i en stad som jag egentligen inte kände till. Började spåna på vad hon skulle säga eller göra. Jag trodde inte att hon skulle reagera så värst illa men tankarna gick runt på högvarv.
När jag senare kom hem till min tysta och ensamma lägenhet så satte jag nervöst igång skärmen på datorn igen. Där på mitt chattfönster med min mamma stod det…
Hon: Okej!
Hon: vad kul då. Vad heter han då?
Återigen, en sådan underbar lättnad att se att hon tog det så bra. Att hon inte alls reagerade på något negativt sätt.
Efter ett tag så kom frågan om morfar viste något eller någon annan i familjen. ”NEJ, svarade jag, Du får säga det!”.
Jag hoppas att mina rader kan hjälpa andra med att komma ut och våga tänka tanken. Hjälpa föräldrar/släktingar/vänner att inse att för många är det inte så lätt. Jag har haft tur att alla mina nära har tagit det bra. Det är tyvärr inte alltid så.
En ökad puls och en livrädd kille!
Åren gick och jag blev bara äldre. Nu är jag idag öppet homosexuell och min ålder är några år ifrån trettio. Dock väljer jag att fortsätta vara anonym här på den här bloggen då jag vill att fokusen ska ligga på processen att komma ut och inte på mig som person. Alltså, det spelar ingen roll vem jag är utan det jag vill förmedla är mina tankar kring min hantering av att komma ut.
När jag var något mellan 24 och 25 valde jag att komma ut. Då började jag berätta för de få närmsta vännerna. Några månader där efter min mor (som i sin tur fick berätta för övrig släkt). Det tog över ett år efter att jag och min dåvarande kille hade blivit tillsammans innan jag började öppet skriva om att jag hade skaffat mig en kille. Innan var det ”min sambo” eller ”min partner”.
Låt mig börja berätta om den gången jag kom ut för min närmsta tjejkompis…
… Det var en natt, hemma hos mig. Min bästa vän hade flyttat in lite till mig för att hon börjat jobba på en annan ort. Just den där kvällen när vi båda hade gått och lagt oss, (jag i min säng och hon på sin madrass) blev hon väldigt ledsen och kände en stor saknad efter sin man. (Jag tror att den saknade kom för att jag hade betett mig annorlunda och stelt för att jag inte kunde prata med min kille eller att mitt liv blev undangömt igen.)
Den natten när jag hörde hennes snyftningar frågade jag henne om vad som var fel. ”Jag saknar min man tror jag” svarade hon. Jag sa åt henne att komma och lägga sig i min säng med mig så kunde vi prata och så att jag kunde krama om henne och försöka trösta henne.
Under flera minuter, ja säkert en timme minst, låg jag och kände hur hårt och snabbt mitt hjärta slog av nervositet. Jag kände att jag måste berätta för henne så att hon förstår att mitt annorlunda beteende inte beror på henne. Men jag visste inte om jag skulle våga eller inte. Pulsen slog allt hårdare och hårdare. HJÄLP!
Efter att vi legat där ett bra tag så säger hon plötsligt till mig. ”Vad är det med dig? Ditt hjärta slår så fruktansvärt hårt”. Jag minns hur mina läppar öppnades och ut kom en mening. ”Jag måste berätta en sak!” Efter ett tag kom en svag viskning, tyst som en liten mus. ”Jag är homosexuell”.
Jag fick inga alls ovanliga konstiga frågor eller något alls. Det frågor som jag fick var samma som att det lika gärna skulle varit en flickvän.
Den lättnaden som jag kände, trots att det bara var för EN person som jag berättade för så kändes det mycket bättre och jag kände. NU ÄR JAG PÅ VÄG!
"Mr halvbög". FEL! Mr Bög
Vem är då jag?
Jag är en kille som är en "hemligt" bisexuell Homosexuell kille mellan 20 och 25 år. Jag bor rätt mitt i Sverige. Jag har nu valt att kalla mig för Mr Anonym.
Vad är mitt syfte med denna bloggen?
Mitt syfte med den här bloggen är att jag ska skriva om mig, mina tankar och mitt sätt att tacklas med min vardag som den "straight mannen".
Vem ska läsa den här bloggen?
Det hoppas jag att andra smygisar och även hetrosexuella människor gör.
Att inte vara öppen mot sin omvärld och inte heller emot sig själv är inte det lättaste och inte heller det roligaste.
Många av mina tjejer som jag har haft på gång med och även några killar har varit svårt och komplicerat. Allt på olika sätt men samma resultat i slutendan.
Tjejer: Jag har inte varit ärlig gent emot dem och haft svårt för att öppna mig och skapa en tillit.
Killar: Jag har inte vågat visat mig öppet med dem och om jag har haft någon hemma så har jag fått dem att gömma sig när någon utav mina vänner har ringt eller bara dykt upp.
Det är något som jag skäms utöver och hoppas att en dag ha kommit iut som den "halv-bögen" bögen som jag innerst inne är. Att vara som jag och inte vara öppen är något som får mig att må så fruktansvärt dåligt. Men att berätta för mina nära och kära är något som jag fruktar.
Vänner som brukar sitta i min närhet och säga att bögar och flator är ibland det äkligaste de vet. Familjen som sitter och säger saker som t.ex. bögjävlen kom och satte sig mitt emot mig på bussen.
Visst kan man skaffa nya vänner, men det här är sådanna vänner som generellt får mig att må bra när vi umgås och sådanna som får mig att må bra utöver deras "wronga" komentarer. Även min familj.
Tack för att du lyssnade (läste) och hoppas du förstår. Kom ihåg att det är era små "oskyldiga" komentarer så får sånna som mig att inte våga vara...
