Jag har berättat om den gången när jag kom ut för en av mina närmsta vänner. Nu tänkte jag berätta om den dagen jag tog klivet och berättade för min mor.

Det hela handlade egentligen mest om att jag kände att jag var tvungen att berätta för henne om att jag skulle flytta till Stockholm. Jag ville innerst inne egentligen inte berätta om att jag var bög eller att jag hade en kille. Men eftersom att jag nu skulle flytta upp till Stockholm så förstod jag att mina frågor som jag skulle få skulle bli obekväma och jag ville inte längre behöva ljuga.

Efter att ha dejtat den där killen en längre stund och efter att ha varit tillsammans en rätt lång stund hade vi bestämt oss för att låta bli att pendla ca 30 – 40 mil varje helg. Vi bestämde oss för att jag skulle säga upp mig från mitt fasta jobb och flytta upp till han i Stockholm.

När dagen började närma sig så kände jag att nej, nu måste jag berätta. Så jag satt hemma i min lägenhet och skrev med min mamma på msn.

Jag: Jag kommer att flytta upp till Stockholm!

Hon: Jaså? Vad ska du göra där uppe?

Jag: Jag har träffat en och ska bli sambo.

Jag: Jag har träffat en kille som jag är tillsammans med och ska flytta in hos!

Efter att jag tryckt på enterknappen så stängde jag ner min skärm, lämnade lägenheten med en fruktansvärt nervös känsla i hela kroppen. Jag var borta i minst två timmar. Gick fram och tillbaka i en stad som jag egentligen inte kände till. Började spåna på vad hon skulle säga eller göra. Jag trodde inte att hon skulle reagera så värst illa men tankarna gick runt på högvarv.

När jag senare kom hem till min tysta och ensamma lägenhet så satte jag nervöst igång skärmen på datorn igen. Där på mitt chattfönster med min mamma stod det…

Hon: Okej!

Hon: vad kul då. Vad heter han då?

Återigen, en sådan underbar lättnad att se att hon tog det så bra. Att hon inte alls reagerade på något negativt sätt.

Efter ett tag så kom frågan om morfar viste något eller någon annan i familjen. ”NEJ, svarade jag, Du får säga det!”.

Jag hoppas att mina rader kan hjälpa andra med att komma ut och våga tänka tanken. Hjälpa föräldrar/släktingar/vänner att inse att för många är det inte så lätt. Jag har haft tur att alla mina nära har tagit det bra. Det är tyvärr inte alltid så.