Åren gick och jag blev bara äldre. Nu är jag idag öppet homosexuell och min ålder är några år ifrån trettio. Dock väljer jag att fortsätta vara anonym här på den här bloggen då jag vill att fokusen ska ligga på processen att komma ut och inte på mig som person. Alltså, det spelar ingen roll vem jag är utan det jag vill förmedla är mina tankar kring min hantering av att komma ut.

När jag var något mellan 24 och 25 valde jag att komma ut. Då började jag berätta för de få närmsta vännerna. Några månader där efter min mor (som i sin tur fick berätta för övrig släkt). Det tog över ett år efter att jag och min dåvarande kille hade blivit tillsammans innan jag började öppet skriva om att jag hade skaffat mig en kille. Innan var det ”min sambo” eller ”min partner”.

Låt mig börja berätta om den gången jag kom ut för min närmsta tjejkompis…

… Det var en natt, hemma hos mig. Min bästa vän hade flyttat in lite till mig för att hon börjat jobba på en annan ort. Just den där kvällen när vi båda hade gått och lagt oss, (jag i min säng och hon på sin madrass) blev hon väldigt ledsen och kände en stor saknad efter sin man. (Jag tror att den saknade kom för att jag hade betett mig annorlunda och stelt för att jag inte kunde prata med min kille eller att mitt liv blev undangömt igen.)

Den natten när jag hörde hennes snyftningar frågade jag henne om vad som var fel. ”Jag saknar min man tror jag” svarade hon. Jag sa åt henne att komma och lägga sig i min säng med mig så kunde vi prata och så att jag kunde krama om henne och försöka trösta henne.

Under flera minuter, ja säkert en timme minst, låg jag och kände hur hårt och snabbt mitt hjärta slog av nervositet. Jag kände att jag måste berätta för henne så att hon förstår att mitt annorlunda beteende inte beror på henne. Men jag visste inte om jag skulle våga eller inte. Pulsen slog allt hårdare och hårdare. HJÄLP!

Efter att vi legat där ett bra tag så säger hon plötsligt till mig. ”Vad är det med dig? Ditt hjärta slår så fruktansvärt hårt”. Jag minns hur mina läppar öppnades och ut kom en mening. ”Jag måste berätta en sak!” Efter ett tag kom en svag viskning, tyst som en liten mus. ”Jag är homosexuell”.

Jag fick inga alls ovanliga konstiga frågor eller något alls. Det frågor som jag fick var samma som att det lika gärna skulle varit en flickvän.

Den lättnaden som jag kände, trots att det bara var för EN person som jag berättade för så kändes det mycket bättre och jag kände. NU ÄR JAG PÅ VÄG!